Småtomten tittade förskräckt på hans fot.
Hon såg att den var inslagen i bandage och att han inte stödde sig på den.
Rävfällorna var både farliga och förbjudna, men det hindrade inte vissa särskilt
skumma typer i bygden för att sätta ut dem. Men hur kunde den lilla mannen veta
att hon älskade julen? Som om han förstod hennes undran fortsatte han.
”Jag har betraktat dig länge, Småtomten. Jag vet hur länge du längtar
efter julen och vad den betyder för dig. Och jag vet att du tror på julens
magi, även om du kanske inte förstår den.”
Småtomten stod tyst och tog in hans ord. Det var sant. Varje år kände
hon magin, och även om hon inte visste vad den innebar så värmde den henne med
sitt magiska sken, svepte in henne i en trygg kokong av kärlek och värme.
”Kan du hjälp mig? Det är en kall natt och du måste vara varmt klädd,
för det är långt att färdas i kylan.”
Småtomten nickade bestämt. Hon hade varmt på sig och hon ville hjälpa
till med julen. Vad än mannen ville ha hjälp med så kände hon att det var
viktigt. Han sken upp när han såg det och pustade ut.
”Jag tänkte väl det, men man vet ju aldrig. Bra, då ger vi oss av.”
Han klappade med händerna och ur de mörka skuggorna lösgjorde sig en
häst. Med lugna kliv kom den skrittande bortifrån ängen. Det var en smidig
liten nordsvensk, med tjock, varm vinterpäls och en lång pannlugg som sträckte
sig ända ner till hennes näsborrar. Men hennes ögon lyste varma och snälla
under den.
”Det
här är Blänka, min vän sedan många år. Sitt upp!”, sade den lilla mannen.
”Men jag har ju varken sadel eller träns…” började Småtomten, men avbröt
sig då hon såg hans stränga min.
”Okej,
jag sitter upp”, sade Småtomten bestämt. Hon ställde sig på en sten och därifrån
var det inte så svårt att få över högerbenet och kravla sig upp på hästen. Blänka
stod snällt stilla och väntade tills hon hade satt sig tillrätta. Den lilla mannen
hoppade smidigt upp bakom henne.
”Seså, Blänka, framåt marsch!” kommenderade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar