Julsaga 8-10

Blänka skrittade framåt med livliga steg, föll in i trav och sedan en mjuk galopp. Småtomten låste fast händerna i manen och njöt av den oväntade ridturen. Det var inte alls svårt att sitta kvar på Blänka, för hon rörde sig så mjukt och försiktigt att det kändes som om de flöt fram i vinterlandskapet. Det var konstigt så mycket man såg, när ögonen hade vant sig vid mörkret. Hon såg snövallarna och järnvägsspåret och andra djur som rörde sig i natten. En vintervit hare, en liten, liten, liten mus. Blänka tog av in i skogen och ökade farten. Småtomtens ögon tårades och hon kröp ihop.

 Genom hela skogen galopperade de, så långt att Småtomten inte längre kände igen sig. Ekskogen bytte utseende till en tät barrskog, och barrskogen blev en äng som blev en tjärn som blev en bokskog. Så stannade Blänka framför en liten, liten rödmålad stuga. I fönstren brann ljus och det låg färskt granris vid dörren. Den lilla mannen gled av och plockade upp någonting från trappan. Det såg ut som en stor påse.

  ”Här börjar din resa”, sade han. ”Jag vill att du ska ta med denna säck och följa Blänka. Hon vet vart hon ska. Använd ditt huvud och minns din poesi, så ska det gå väl! Och om du skulle hamna i knipa, ropa då på mig så ska jag sända dig något som hjälper!”

  ”Vad ska jag kalla dig”, frågade Småtomten. ”Jag menar, du ville inte säga vem du var men om jag måste ropa på dig måste jag ju veta vem jag ska ropa på?”, fortsatte hon då hon såg att mannen såg lite förargad ut.

  ”Ja, det har du väl rätt i. Du förstår, mitt namn kommer lätt till de som tror. Men du kan kalla mig för herr T.”

  ”Herr te? Vad då för slags te?”, fnissade Småtomten.

  ”Bokstaven T, om jag får be”, fnös den lilla mannen.

  Småtomten tänkte skoja med honom att hon inte kände till något bokstavste, men bestämde sig för att den lilla mannen kanske inte var en sådan som man fick skoja med. Hon nöjde sig med att nicka och tog emot den stora, lappade jutesäcken som han räckte henne. Det var förvånansvärt lätt för sin storlek.

  Mannen såg med allvarlig min på henne.

  ”Klarar du av det här nu? Och kommer du ihåg vad jag har sagt?”

  ”Jag ska låta Blänka visa vägen och ropa på herr T om jag får problem, och så var det något om någon dikt… Men vänta”, ropade hon när den lilla mannen haltade uppför trappan och steg in i stugan. ”Du har inte sagt vilken dikt det är!”

   Mannen stack ut sitt huvud. Hon kunde nu för första gången se hans ögon. De var små och snälla och pepparkaksbruna.

  ”Det är väl uppenbart?”, sade han, och drog igen dörren när han åter försvann in.

  Uppenbart, det var det väl inte, tänkte Småtomten och lade säcken tillrätta framför sig. Blänka skrittade piggt framåt, och föll snart åter in i den mjuka galoppen igen. Småtomten tänkte på alla juldikter hon kunde, men hennes huvud ville bara tänka på de julrim hon hade brottats med. Det här är inte en blöja, men dock en … Det var inte ett av hennes allra mest lyckade alster. Vintern är hård och snön är torr, förlorar du dig pekar denna åt norr. Nej, det var inte heller rätt! Hon var så inne i sina tankar att hon inte märkte att Blänka hade saktat in och stannat vid en gård. Hon frustade och kastade med huvudet.

  ”Jaha, det betyder väl att jag ska sitta av”, mumlade Småtomten och gled försiktigt av hästen. Hon tog säcken osäkert i famnen. Var det inte meningen att hon skulle förstå vad hon skulle göra nu?