Småtomtens sista fixande

Tionde december och nu lackar det verkligen mot jul! Jag njuter av julgranen som glittrar och glimmar i vardagsrummet, klädd i sin finaste skrud. I huset doftar det av hyacint, apelsiner med nejlikor och svagt av julgodis (jag har mitt lager i arbetsrummet. Varje gång jag öppnar dörren slår en doft av pepparmint och kola emot mig).
  Fortfarande på min att-göralista:

• Skriva julkort (inköpta och klara)
• Slå in de sista paketen (kom med posten igår)
• Göra pepparkakshus

Imorgon kommer mamma och pappa upp för att bygga trappa och hämta ner julklappar. Då måste allting verkligen vara klart. Var har jag nu lagt alla klappar? Och är det någon som jag har gömt och glömt någonstans?

Julsaga 8-10

Blänka skrittade framåt med livliga steg, föll in i trav och sedan en mjuk galopp. Småtomten låste fast händerna i manen och njöt av den oväntade ridturen. Det var inte alls svårt att sitta kvar på Blänka, för hon rörde sig så mjukt och försiktigt att det kändes som om de flöt fram i vinterlandskapet. Det var konstigt så mycket man såg, när ögonen hade vant sig vid mörkret. Hon såg snövallarna och järnvägsspåret och andra djur som rörde sig i natten. En vintervit hare, en liten, liten, liten mus. Blänka tog av in i skogen och ökade farten. Småtomtens ögon tårades och hon kröp ihop.

 Genom hela skogen galopperade de, så långt att Småtomten inte längre kände igen sig. Ekskogen bytte utseende till en tät barrskog, och barrskogen blev en äng som blev en tjärn som blev en bokskog. Så stannade Blänka framför en liten, liten rödmålad stuga. I fönstren brann ljus och det låg färskt granris vid dörren. Den lilla mannen gled av och plockade upp någonting från trappan. Det såg ut som en stor påse.

  ”Här börjar din resa”, sade han. ”Jag vill att du ska ta med denna säck och följa Blänka. Hon vet vart hon ska. Använd ditt huvud och minns din poesi, så ska det gå väl! Och om du skulle hamna i knipa, ropa då på mig så ska jag sända dig något som hjälper!”

  ”Vad ska jag kalla dig”, frågade Småtomten. ”Jag menar, du ville inte säga vem du var men om jag måste ropa på dig måste jag ju veta vem jag ska ropa på?”, fortsatte hon då hon såg att mannen såg lite förargad ut.

  ”Ja, det har du väl rätt i. Du förstår, mitt namn kommer lätt till de som tror. Men du kan kalla mig för herr T.”

  ”Herr te? Vad då för slags te?”, fnissade Småtomten.

  ”Bokstaven T, om jag får be”, fnös den lilla mannen.

  Småtomten tänkte skoja med honom att hon inte kände till något bokstavste, men bestämde sig för att den lilla mannen kanske inte var en sådan som man fick skoja med. Hon nöjde sig med att nicka och tog emot den stora, lappade jutesäcken som han räckte henne. Det var förvånansvärt lätt för sin storlek.

  Mannen såg med allvarlig min på henne.

  ”Klarar du av det här nu? Och kommer du ihåg vad jag har sagt?”

  ”Jag ska låta Blänka visa vägen och ropa på herr T om jag får problem, och så var det något om någon dikt… Men vänta”, ropade hon när den lilla mannen haltade uppför trappan och steg in i stugan. ”Du har inte sagt vilken dikt det är!”

   Mannen stack ut sitt huvud. Hon kunde nu för första gången se hans ögon. De var små och snälla och pepparkaksbruna.

  ”Det är väl uppenbart?”, sade han, och drog igen dörren när han åter försvann in.

  Uppenbart, det var det väl inte, tänkte Småtomten och lade säcken tillrätta framför sig. Blänka skrittade piggt framåt, och föll snart åter in i den mjuka galoppen igen. Småtomten tänkte på alla juldikter hon kunde, men hennes huvud ville bara tänka på de julrim hon hade brottats med. Det här är inte en blöja, men dock en … Det var inte ett av hennes allra mest lyckade alster. Vintern är hård och snön är torr, förlorar du dig pekar denna åt norr. Nej, det var inte heller rätt! Hon var så inne i sina tankar att hon inte märkte att Blänka hade saktat in och stannat vid en gård. Hon frustade och kastade med huvudet.

  ”Jaha, det betyder väl att jag ska sitta av”, mumlade Småtomten och gled försiktigt av hästen. Hon tog säcken osäkert i famnen. Var det inte meningen att hon skulle förstå vad hon skulle göra nu?

Vitt, vitt och vitt

Nu ligger snön utanför fönstret, vit och stilla. Vi firade vår sexårsdag på Missisippi inn med kalv och pekanötpaj, och trampade hem genom ett vinterland av nyfallen snö, tindrande julstjärnor och juleljus, glittrande lampor i träden och det tysta lugn som infaller sig så fort snön har lagt sig. Bilarna smyger så tyst fram längs vägen, som om snön förvandlade dem till renar och hjortar.

Idag väntar en uppsjö av juliga saker: den har börjat framför julkalender med kanelte. Senare väntar Skansen med julkonsert och julmarknad, inslagning av julklappar, ackompanjerat av julmust och pepparkakor, och en stund vid pianot med julsångerna. Det är sådant som vi småtomtar gillar allra mest.

Jag blickar framåt mot jul. Bild från julafton 2012

Julsagan, del 6 och 7

Småtomten tittade förskräckt på hans fot. Hon såg att den var inslagen i bandage och att han inte stödde sig på den. Rävfällorna var både farliga och förbjudna, men det hindrade inte vissa särskilt skumma typer i bygden för att sätta ut dem. Men hur kunde den lilla mannen veta att hon älskade julen? Som om han förstod hennes undran fortsatte han.

  ”Jag har betraktat dig länge, Småtomten. Jag vet hur länge du längtar efter julen och vad den betyder för dig. Och jag vet att du tror på julens magi, även om du kanske inte förstår den.”

  Småtomten stod tyst och tog in hans ord. Det var sant. Varje år kände hon magin, och även om hon inte visste vad den innebar så värmde den henne med sitt magiska sken, svepte in henne i en trygg kokong av kärlek och värme.

  ”Kan du hjälp mig? Det är en kall natt och du måste vara varmt klädd, för det är långt att färdas i kylan.”

   Småtomten nickade bestämt. Hon hade varmt på sig och hon ville hjälpa till med julen. Vad än mannen ville ha hjälp med så kände hon att det var viktigt. Han sken upp när han såg det och pustade ut.

  ”Jag tänkte väl det, men man vet ju aldrig. Bra, då ger vi oss av.”

  Han klappade med händerna och ur de mörka skuggorna lösgjorde sig en häst. Med lugna kliv kom den skrittande bortifrån ängen. Det var en smidig liten nordsvensk, med tjock, varm vinterpäls och en lång pannlugg som sträckte sig ända ner till hennes näsborrar. Men hennes ögon lyste varma och snälla under den.

  ”Det här är Blänka, min vän sedan många år. Sitt upp!”, sade den lilla mannen.

  ”Men jag har ju varken sadel eller träns…” började Småtomten, men avbröt sig då hon såg hans stränga min.

   ”Okej, jag sitter upp”, sade Småtomten bestämt. Hon ställde sig på en sten och därifrån var det inte så svårt att få över högerbenet och kravla sig upp på hästen. Blänka stod snällt stilla och väntade tills hon hade satt sig tillrätta. Den lilla mannen hoppade smidigt upp bakom henne.

  ”Seså, Blänka, framåt marsch!” kommenderade han.

Att hinna med

Jag väntade och väntade och väntade, och så vips! blev det december och inte har jag hunnit skriva om något av allt det juliga som jag har gjort. Julsagan som skulle börjat den första december får börja nu istället, håll till godo med inlägg 1-5 samlat i samma inlägg.

En julsaga: Del 1-5

Småtomten presenterar: en julsaga i 24 delar: 

Småtomtens jul.

Del 1-5

Det var en stjärnklar kväll och alla var lyckliga.

  Det var svårt att inte vara lycklig, när man visste vad som väntade, tyckte Småtomten. Småtomten, det kan man tänka är ett namn på en liten tomte. Men Småtomten var egentligen ingen tomte alls, utan bara en vanlig flicka som älskade julen väldigt, väldigt mycket, precis som hennes familj. Kanske precis som du?

   Under flera veckor hade Tomtefamiljen, som de kallade sig, städat, skurat, bonat, strukit, pyntat, bakat, kokat, tänkt ut julklappar och sjungit upp sig. Småtomten hade sedan i oktober suttit vid pianot och övat på julsångerna hon ville spela. Imorgon var dagen de hade längtat efter äntligen här.

  Julafton.

  Det fanns ingenting som var så bra och fint som julafton, tänkte Småtomten där hon låg i sin säng. Klockan närmade sig tio och de hade släckt lamporna. Från Lilltomten hördes redan jämna, tunga andetag, men Småtomten var klarvaken. Hon tänkte på julsagan hon precis hade läst, om tomten som hade tappat bort julen. Det skulle verkligen vara en mardröm, tänkte hon och kände sig plötsligt frusen. Tänk att vara utan jul! Att behöva gå hela hösten, se hur dagsljuset försvinner än mer för varje dag som går, hur mörkret tar över och hur sommarens grönska gulnar, ruttnar och försvinner. Fälten som täcks av lera istället för gräs. Snösörjan på vägarna, den där gråbruna som fläckar av sig på skorna. Kylan som mer och mer tar över, som nyper i kinder, kryper in under tröjor, som tog fingrar och tår. Tänk att behöva gå igenom det varje år utan att ha en jul som väntar!

Småtomten visste inte vad hon tyckte bäst om med julen: det var alltihop tillsammans. Att pynta och dona och göra riktigt fint hemma. Att tända massor med ljus. Lukten av glögg, apelsin och nejlikor. Prasslet av det fina pappret när hon slog in paket. Att tänka så det knakar för att komma på så långa och finurliga rim som möjligt. Adventssånger, julvisor på radion och i butikerna. Och så skyltfönstren! Glimmande av glitter och guld, röda små tomtar, stjärnor som lös upp de annars så tråkiga butikerna. Innerstaden blev vacker runt jul. Tjocka girlanger över gatorna med ljus. På torget, inte långt ifrån där hon bodde, ställdes en jättestor julgran upp juleljus som kastade sitt varma, gula sken på grenarna som var tyngda med snö. 

  Och då var allt det där saker som hände innan själva julen! De där veckorna då hon kokade kola och knäck, då hon tog sig tid att köpa presenter och skriva julkort. Sedan fanns dagen före julafton. Hon rös av förtjusning då hon tänkte på dagen som hade varit. De hade tagit en lång promenad runt bygden, hela familjen. När mörkret hade lagt sig på eftermiddagen satte det sista julstöket igång. Småtomten och Lilltomten gjorde marsipanfigurer och Tomtefar och Tomtemor griljerade skinka. Apelsiner hade dekorerats med nejlikor och hängts upp i kök, tambur och vardagsrum. Glöggen hade kokats på spisen och fyllde hela köket med sin söta, kryddiga doft. Julgranen stod på plats och nu såhär kvällen innan julafton fick den kläs! Småtomten och Lilltomten var överens om att årets gran var den finaste de hade haft, någonsin. Så perfekt i storlek, så tät mellan grenarna! Så symmetrisk! De hade smyckat den med kulor, glitter, ljus och små änglar och äpplen, och sedan i sakta mak lagt ut paketen för bästa effekt. Flera gånger hade de fått ta ett steg tillbaka för att kunna få en överblick av alltihop. Lilltomten hade noga studerat granen och paketen ur alla tänkbara vinklar från vardagsrummet. Sedan hade de placerat sig själva under granen för ännu bättre effekt och förevigat allt med kameran.

  Småtomten knep ihop ögonen och vände på sig, men det var alltför svårt att sova denna kväll. Hon var tvungen att gå upp och titta på granen. Att bara en sista gång innan hon somnade njuta av de glittrande paketen, den svarta kvällen utanför som gjorde att adventsljusen speglade sig i fönstret och blev dubbla överallt. Sedan skulle hon kunna slappna av och sova, det var hon säker på.

 Beslutsamt steg hon ur sängen. Golvet var kallt och det drog litegrann från vardagsrummet. Hon klev i fårskinnstofflorna och drog morgonrocken ovanpå flanellpyjamasen. Spisluckan var inte riktigt stängd, såg hon när hon passerade kaminen i vardagsrummet. Det var därifrån den kalla luften kom. Hon sköt till den och reglade den ordentligt. Småtomten frös i rörelsen. Ett svagt ljud kom uppifrån skorstenen. Vad var det för något? Småtomten lyssnade spänt men hörde nu ingenting. Det måste ha varit snö som fallit ner, bestämde hon sig för och smög vidare förbi hallen och köket mot det stora rummet där granen tronade i all sin prakt.

  Hon stannade på tröskeln och insöp allt det juliga. Lyckokänslan började i magen, eller var det kanske hjärtat, och spred sig ut i hela kroppen. Granen glittrade på det där sällsynta, magiska sättet, precis som granen när hon var liten hade gjort. Så vacker den var. Hon myste när hon såg att paketskörden hade växt under natten. Nu låg vackert inslagna paket runt hela granen, i alla tänkbara former och storlekar. Småtomten fick syn på en särskilt spännande julklapp. Den var så vacker att hon bara var tvungen att sätta sig på knä framför för att kunna titta närmare på den. Det var ett paket helt i guld med guldsnören och små guldhjärtan klistrade på framsidan. Det var inte så litet och inte så stort utan precis lagom. Hon lyfte upp det och det var inte så tungt och inte så lätt utan precis lagom. När hon vinklade paketet så glimmade och glittrade det i alla nyanser av guld i skenet från julljusen. Hon kunde inte motstå att försiktigt kika på etiketten. Så märkligt… det stod inte vem det var till! God jul önskar Tomten, stod det. Tomten, tänkte hon. Vem var det? Var det kanske Tomtemor eller Tomtefar som låtsades att de bara hette Tomten? Huden knottrade sig lite på armarna, om det var av spänningen eller kylan som svepte om henne visste hon inte. Men det var ovanligt kallt. Hon smög sig vidare runt huset, för att kika ut över dammen. Himlen var svart och stjärnklar. Månskärvan lyste vitt och skarpt. Gatlamporna var släckta och inga ljus fanns att se, förutom de små lamporna som stod utplacerade runt vattnet. Isen låg klar och blank och speglade lyktornas sken på ett alldeles särskilt sätt, läskigt och vackert på samma gång. Småtomten tänkte att isen såg underbar ut såhär om natten. Om hon skulle åka på den nu, skulle hon nog kunna göra de där svåra piruetterna, så blank och snabb verkade isen.

  Just som hon skulle gå tillbaka för en sista titt på julgranen fångade hennes blick av en rörelse i utkanten av dammen. Vad var det för något? Hon kisade för att se ordentligt. Var det ett barn där nere, som gick längs med vägen mot henne?

Hon böjde sig fram så hastigt att hon slog näsan i glasrutan. Aj! Missnöjd med sin snabba rörelse gnuggade hon näsan tills det onda försvann. Ingenting fanns där ute, hon hade inbillat sig. Hon vände sig om för att gå tillbaka, och slängde en sista blick ut genom fönstret. Där var det igen! Hon var nu alldeles säker på att det var ett litet barn, klätt i mörka kläder. Det stod stilla vid dammen och stirrade upp mot huset.

  Obeslutsam stod Småtomten kvar. Det var kallt ute och det var lite läskigt att vara ute på natten. Samtidigt kunde hon inte låta ett litet barn vara ute för sig själv. Kanske hade det kommit bort? Hon nickade beslutsamt och skyndade tillbaka till sovrummet. Där drog hon på sig överdragsbyxor ovanpå pyjamasen och en varm ulltröja. Ett par tjocka sockor fick fullborda klädseln, och så skyndade hon ut i hallen. Vinterstävlar, varma jackan, största mössan och tjocka, fodrade skinnvantar. Hon kom ihåg att ta med ficklampan. Så låste hon upp dörren och gick försiktigt nerför den hala trappan.

  Den snabbaste vägen till dammen var runt huset. Som tur var hade Småtomten och Lilltomten skottat prydliga gångar, både runt huset och ner till dammen, och Tomtefar hade sandat dem så ingen skulle halka. Nu skyndade Småtomten ner och lyste sin väg fram med ficklampan.

  Barnet såg fortfarande kvar nere vid dammen. Men var det verkligen ett barn? Ju närmare hon kom, desto mer såg varelsen ut som en liten man. Hans slitna klädnad var grå, mössan en luva i en mörkare nyans. Hans skägg växte vitt och lockigt och hans ögon låg begravda i mörker. Småtomten tvekade och stannade en liten bit ifrån. De betraktade varandra under tystnad. Småtomten blev allt mer orolig. Vad var det för filur hon hade framför sig? Varför sade han ingenting?

  ”Småtomten.”

  Hon ryckte till. Hur visste han hennes namn? Hon harklade sig och sträckte på sig. Han såg inte så stor ut. Om det kom till en närstrid, skulle hon nog kunna ta honom. Hennes röst lät säkrare än vad hon kände sig:

  ”Ja, det är jag som är Småtomten. Vem är du?”

  Mannen svarade inte, betraktade henne bara tyst utan att röra sig. Hans ögon låg fortfarande i skugga men Småtomten kunde känna att han tittade på henne. Han var tyst en stund, som om han funderade på hur han skulle uttrycka sig. Sedan sade han:

  ”Det viktiga är inte vem jag är, utan vad jag behöver. Och vad jag behöver är hjälp. Ser du min fot? Jag fastnade i en rävfälla och nu kan jag inte röra mig så snabbt och ljudlöst som jag behöver. Om jag inte vilar den är jag rädd att den aldrig kommer att bli bra. Jag har kommit hit i natt för att jag vet att du är en sann julens tjänare, Småtomten.”

Fortsättning följer imorgon, då del 6 avslöjar vad uppdraget innebär.

Smygjular

I helgen tog mitt julkuddfodralskapande fart: sex kuddar är nu omklädda till nya julmotiv. Eftersom jag inte ser mödan värt att sy in blixtlås är de alla "insydda" för vintern. Det innebär att jag nu har julkuddar i soffan. Som vem som helst kan förstå är det inte ett val jag har gjort, utan en nödvändighet (jag måste ju pyssla lite i taget så att allt pyssel hinns med). Uppe hänger nu också vintergardiner; tunga, röda i vardagsrummet och lätta, blå i vårt sovrum. I de andra sovrummen skulle man med lite god vilja kunna anse att det är julgardiner - det finns eventuellt några tomtar på dem. Okej, jag erkänner: omsmyckning huset har börjat på allvar. Den stora julpyntningen kommer inte att ske förrän den 29 november, men textilen smyger in på mig, liksom julblommorna.

Tolfte november innebär nästan halva gången, och jag har inte alls hunnit göra så mycket som jag har tänkt. Hädanefter blir det nog något litet julpyssel eller julbak varje dag fram till jul: så mycket att göra! Tur att det är kära besvär.