En julsaga: Del 1-5

Småtomten presenterar: en julsaga i 24 delar: 

Småtomtens jul.

Del 1-5

Det var en stjärnklar kväll och alla var lyckliga.

  Det var svårt att inte vara lycklig, när man visste vad som väntade, tyckte Småtomten. Småtomten, det kan man tänka är ett namn på en liten tomte. Men Småtomten var egentligen ingen tomte alls, utan bara en vanlig flicka som älskade julen väldigt, väldigt mycket, precis som hennes familj. Kanske precis som du?

   Under flera veckor hade Tomtefamiljen, som de kallade sig, städat, skurat, bonat, strukit, pyntat, bakat, kokat, tänkt ut julklappar och sjungit upp sig. Småtomten hade sedan i oktober suttit vid pianot och övat på julsångerna hon ville spela. Imorgon var dagen de hade längtat efter äntligen här.

  Julafton.

  Det fanns ingenting som var så bra och fint som julafton, tänkte Småtomten där hon låg i sin säng. Klockan närmade sig tio och de hade släckt lamporna. Från Lilltomten hördes redan jämna, tunga andetag, men Småtomten var klarvaken. Hon tänkte på julsagan hon precis hade läst, om tomten som hade tappat bort julen. Det skulle verkligen vara en mardröm, tänkte hon och kände sig plötsligt frusen. Tänk att vara utan jul! Att behöva gå hela hösten, se hur dagsljuset försvinner än mer för varje dag som går, hur mörkret tar över och hur sommarens grönska gulnar, ruttnar och försvinner. Fälten som täcks av lera istället för gräs. Snösörjan på vägarna, den där gråbruna som fläckar av sig på skorna. Kylan som mer och mer tar över, som nyper i kinder, kryper in under tröjor, som tog fingrar och tår. Tänk att behöva gå igenom det varje år utan att ha en jul som väntar!

Småtomten visste inte vad hon tyckte bäst om med julen: det var alltihop tillsammans. Att pynta och dona och göra riktigt fint hemma. Att tända massor med ljus. Lukten av glögg, apelsin och nejlikor. Prasslet av det fina pappret när hon slog in paket. Att tänka så det knakar för att komma på så långa och finurliga rim som möjligt. Adventssånger, julvisor på radion och i butikerna. Och så skyltfönstren! Glimmande av glitter och guld, röda små tomtar, stjärnor som lös upp de annars så tråkiga butikerna. Innerstaden blev vacker runt jul. Tjocka girlanger över gatorna med ljus. På torget, inte långt ifrån där hon bodde, ställdes en jättestor julgran upp juleljus som kastade sitt varma, gula sken på grenarna som var tyngda med snö. 

  Och då var allt det där saker som hände innan själva julen! De där veckorna då hon kokade kola och knäck, då hon tog sig tid att köpa presenter och skriva julkort. Sedan fanns dagen före julafton. Hon rös av förtjusning då hon tänkte på dagen som hade varit. De hade tagit en lång promenad runt bygden, hela familjen. När mörkret hade lagt sig på eftermiddagen satte det sista julstöket igång. Småtomten och Lilltomten gjorde marsipanfigurer och Tomtefar och Tomtemor griljerade skinka. Apelsiner hade dekorerats med nejlikor och hängts upp i kök, tambur och vardagsrum. Glöggen hade kokats på spisen och fyllde hela köket med sin söta, kryddiga doft. Julgranen stod på plats och nu såhär kvällen innan julafton fick den kläs! Småtomten och Lilltomten var överens om att årets gran var den finaste de hade haft, någonsin. Så perfekt i storlek, så tät mellan grenarna! Så symmetrisk! De hade smyckat den med kulor, glitter, ljus och små änglar och äpplen, och sedan i sakta mak lagt ut paketen för bästa effekt. Flera gånger hade de fått ta ett steg tillbaka för att kunna få en överblick av alltihop. Lilltomten hade noga studerat granen och paketen ur alla tänkbara vinklar från vardagsrummet. Sedan hade de placerat sig själva under granen för ännu bättre effekt och förevigat allt med kameran.

  Småtomten knep ihop ögonen och vände på sig, men det var alltför svårt att sova denna kväll. Hon var tvungen att gå upp och titta på granen. Att bara en sista gång innan hon somnade njuta av de glittrande paketen, den svarta kvällen utanför som gjorde att adventsljusen speglade sig i fönstret och blev dubbla överallt. Sedan skulle hon kunna slappna av och sova, det var hon säker på.

 Beslutsamt steg hon ur sängen. Golvet var kallt och det drog litegrann från vardagsrummet. Hon klev i fårskinnstofflorna och drog morgonrocken ovanpå flanellpyjamasen. Spisluckan var inte riktigt stängd, såg hon när hon passerade kaminen i vardagsrummet. Det var därifrån den kalla luften kom. Hon sköt till den och reglade den ordentligt. Småtomten frös i rörelsen. Ett svagt ljud kom uppifrån skorstenen. Vad var det för något? Småtomten lyssnade spänt men hörde nu ingenting. Det måste ha varit snö som fallit ner, bestämde hon sig för och smög vidare förbi hallen och köket mot det stora rummet där granen tronade i all sin prakt.

  Hon stannade på tröskeln och insöp allt det juliga. Lyckokänslan började i magen, eller var det kanske hjärtat, och spred sig ut i hela kroppen. Granen glittrade på det där sällsynta, magiska sättet, precis som granen när hon var liten hade gjort. Så vacker den var. Hon myste när hon såg att paketskörden hade växt under natten. Nu låg vackert inslagna paket runt hela granen, i alla tänkbara former och storlekar. Småtomten fick syn på en särskilt spännande julklapp. Den var så vacker att hon bara var tvungen att sätta sig på knä framför för att kunna titta närmare på den. Det var ett paket helt i guld med guldsnören och små guldhjärtan klistrade på framsidan. Det var inte så litet och inte så stort utan precis lagom. Hon lyfte upp det och det var inte så tungt och inte så lätt utan precis lagom. När hon vinklade paketet så glimmade och glittrade det i alla nyanser av guld i skenet från julljusen. Hon kunde inte motstå att försiktigt kika på etiketten. Så märkligt… det stod inte vem det var till! God jul önskar Tomten, stod det. Tomten, tänkte hon. Vem var det? Var det kanske Tomtemor eller Tomtefar som låtsades att de bara hette Tomten? Huden knottrade sig lite på armarna, om det var av spänningen eller kylan som svepte om henne visste hon inte. Men det var ovanligt kallt. Hon smög sig vidare runt huset, för att kika ut över dammen. Himlen var svart och stjärnklar. Månskärvan lyste vitt och skarpt. Gatlamporna var släckta och inga ljus fanns att se, förutom de små lamporna som stod utplacerade runt vattnet. Isen låg klar och blank och speglade lyktornas sken på ett alldeles särskilt sätt, läskigt och vackert på samma gång. Småtomten tänkte att isen såg underbar ut såhär om natten. Om hon skulle åka på den nu, skulle hon nog kunna göra de där svåra piruetterna, så blank och snabb verkade isen.

  Just som hon skulle gå tillbaka för en sista titt på julgranen fångade hennes blick av en rörelse i utkanten av dammen. Vad var det för något? Hon kisade för att se ordentligt. Var det ett barn där nere, som gick längs med vägen mot henne?

Hon böjde sig fram så hastigt att hon slog näsan i glasrutan. Aj! Missnöjd med sin snabba rörelse gnuggade hon näsan tills det onda försvann. Ingenting fanns där ute, hon hade inbillat sig. Hon vände sig om för att gå tillbaka, och slängde en sista blick ut genom fönstret. Där var det igen! Hon var nu alldeles säker på att det var ett litet barn, klätt i mörka kläder. Det stod stilla vid dammen och stirrade upp mot huset.

  Obeslutsam stod Småtomten kvar. Det var kallt ute och det var lite läskigt att vara ute på natten. Samtidigt kunde hon inte låta ett litet barn vara ute för sig själv. Kanske hade det kommit bort? Hon nickade beslutsamt och skyndade tillbaka till sovrummet. Där drog hon på sig överdragsbyxor ovanpå pyjamasen och en varm ulltröja. Ett par tjocka sockor fick fullborda klädseln, och så skyndade hon ut i hallen. Vinterstävlar, varma jackan, största mössan och tjocka, fodrade skinnvantar. Hon kom ihåg att ta med ficklampan. Så låste hon upp dörren och gick försiktigt nerför den hala trappan.

  Den snabbaste vägen till dammen var runt huset. Som tur var hade Småtomten och Lilltomten skottat prydliga gångar, både runt huset och ner till dammen, och Tomtefar hade sandat dem så ingen skulle halka. Nu skyndade Småtomten ner och lyste sin väg fram med ficklampan.

  Barnet såg fortfarande kvar nere vid dammen. Men var det verkligen ett barn? Ju närmare hon kom, desto mer såg varelsen ut som en liten man. Hans slitna klädnad var grå, mössan en luva i en mörkare nyans. Hans skägg växte vitt och lockigt och hans ögon låg begravda i mörker. Småtomten tvekade och stannade en liten bit ifrån. De betraktade varandra under tystnad. Småtomten blev allt mer orolig. Vad var det för filur hon hade framför sig? Varför sade han ingenting?

  ”Småtomten.”

  Hon ryckte till. Hur visste han hennes namn? Hon harklade sig och sträckte på sig. Han såg inte så stor ut. Om det kom till en närstrid, skulle hon nog kunna ta honom. Hennes röst lät säkrare än vad hon kände sig:

  ”Ja, det är jag som är Småtomten. Vem är du?”

  Mannen svarade inte, betraktade henne bara tyst utan att röra sig. Hans ögon låg fortfarande i skugga men Småtomten kunde känna att han tittade på henne. Han var tyst en stund, som om han funderade på hur han skulle uttrycka sig. Sedan sade han:

  ”Det viktiga är inte vem jag är, utan vad jag behöver. Och vad jag behöver är hjälp. Ser du min fot? Jag fastnade i en rävfälla och nu kan jag inte röra mig så snabbt och ljudlöst som jag behöver. Om jag inte vilar den är jag rädd att den aldrig kommer att bli bra. Jag har kommit hit i natt för att jag vet att du är en sann julens tjänare, Småtomten.”

Fortsättning följer imorgon, då del 6 avslöjar vad uppdraget innebär.